Handen på hjärtat.

Behöver skriva detta, behöver komma ihåg detta.
Handen på hjärtat nu Rosanna.
 
Typ tre veckor efter min förlossning så kände jag mig äntligen som en mamma, jag kände mig lycklig över mitt underverk, jag kände endast glädje, jag var så jävla lycklig, jag är så jävla lycklig!
Visst jag har definitivt dagar då jag inte mår bra, när jag fortfarande gråter utan anledning och känner mig nere.
Men det är så sällan att jag kan räkna de på fingrarna!
Ända sen jag börja känna mig som en mamma så känns de inte som jag har så mycket negativt att tänka på, jag har en anledning att vakna alldeles för tidigt på mornarna haha, jag har en perfekt tjej att se växa och jag vill bara ge henne allt de positiva! Jag är livrädd för att hon ska någonsin behöva känna allt de jag har känt i flera år, livrädd är jag verkligen. Men om det skulle vara så, så kommer jag vara där för henne varje steg hon tar. Jag kommer aldrig släppa taget om henne. Jag kommer försöka mitt bästa att förstå vad som hon kanske går igenom med min egen erfarenhet av allt som har med ångest och depression att göra. Men jag håller att tummar och tår för att hon ska fortsätta vara min lyckliga tjej som (efter lite mat) på morgonen ger mig världens leende. Hoppas att hon alltid kommer komma till mig och kunna prata om vad som helst, kommer aldrig se snett på henne eller dömma henne när hon frågar något eller berättar saker för mig. För de är de bästa man kan göra, alltid vara öppet och ärlig med sin mamma. 
Jag vill bara skriva detta som en påminnelse till mig själv dom dagarna jag kanske har det lite tufft, att det just nu bara är tillfälligt, förhoppningsvis kommer jag aldrig hamna i dom groparna igen när jag varken hittar in eller ut från skiten. Jag vill bara vara det bästa för min lilla tjej och jag älskar henne mer än något.
 
 
Mamma kommer alltid finnas där för dig mitt hjärta.
 
 
♥ mina dagar | | Kommentera |

Min vackra lilla tjej.

Tiden går, tiden går alldeles för fort! Tog en bild på vår lilla prinsessa idag och hon ser så mer vuxen ut än vad hon borde göra.. Och hon är bara 6 veckor!! SLUTA VÄX!
Nä men hon växer så de knakar verkligen, och jag är så stolt över hennes framsteg, att få tillbaka ett leende när man pratar med henne, höra henne jollra och försöka prata tillbaka ger en riktig lycka i hjärtat.
Vi har äntligen flyttat in i vår lägenhet också, möblerat så mycket vi kunnat nu i början, resten kommer med tiden, tex tavlor etc. Men det är så skönt att komma hem till sitt eget, att kunna bjuda in folk och bestämma själv hur det ska vara. Vi går inte lika mycket på varandras nerver som jag trodde (skämtar), och vår lilla Naomi trivs så himla bra. Var jätte orolig att det skulle bli hemska nätter och långa dagar när vi hade med henne innan vi flytta in för att fixa och sånt, för hon hittade ingen ro och skrek mest. Men nu sover hon mestadels av dagarna, pratar på som tusan när hon är vaken, och skriker ganska lite, men klart de är jobbigt när de väl händer och hon är otröstlig.
Jasko är fortfarande sjukskriven, vilket är ganska skönt för mig för jag får hjälp med Naomi och vi kan samsas om på nätterna mer och alla nätter hamnar inte på mig. Han är verkligen världens bästa pappa, även när han försökt natta henne i flera timmar så klagar han inte, utan då byter vi bara av.
 
Just nu sitter vi i vår soffa alla tre, Naomi sover, Jasko spelar, och jag sitter och skriver här. Saknar verkligen att skriva av mig då och då, men känner samtidigt att jag inte behöver göra det lika ofta, jag lever mer i nuet och njuter än att behöva skriva ner minsta lilla detalj som händer. Det är bara ibland som idag, att jag plockar upp datorn och går in här och skriver av mig lite snabbt för att påminna mig att fyfan va livet känns bra just nu!!
Sen att jag egentligen borde städa just nu det är en helt annan femma, men de känns skönt att kunna göra det i min takt och ta pauser när jag behöver det.
 
Lots of love från vår lilla familj.
 
 
♥ mina dagar | | Kommentera |

Min förlossning.

Nu har det gått 18 dagar sen vårt lilla mirakel föddes! En frisk och fin liten flicka kom till världen den 12 Januari. Hon var 47cm lång och vägde 3180g.
Många har berättat om sina förlossningar till mig, sagt att det var helt fantastiskt, gick snabbt och nästintill smärtfritt, att dom glömde allt såfort dom fick upp sin bebis på bröstet! Jag får väl säga att jag inte hade den turen som dom hade såfall, och jag känner att jag måste skriva ner detta medans det fortfarande är så pass nytt och fräscht i minnet.
 
Den 10 Januari vid två tiden på natten började jag känna värkar, stressade upp alla mitt i natten.. Jasko stressåt tårta och Mina filmade honom. Jag hade panik inom mig i sängen för att jag inte visste hur de skulle kännas när de var som värst och jag kände redan att jag hade ont, riktigt ont. Grejen är den att jag vet att jag har hög smärtgräns, jag klarar mycket smärta, men denna smärtan har jag aldrig upplevt innan så jag visste inte om de jag kände var en Sjua eller om det var en Etta jämfört med vad som var värst. Vi åkte in den 10e runt två på eftermiddagen för jag trodde mitt vatten hade gått, ringde mitt i natten till förlossningen och dom sa att jag skulle ta panodil och sova igen, så när vi kom in så fick jag ett rum och blev undersökt, 1cm öppen.... Vafan tänkte jag, all denna smärtan och EN CENTIMETER öppen... Jaha... Blev såklart hemskickad, vattnet som jag trodde hade gått visade sig vara väldigt kraftiga flytningar bara. Jag gick runt hemma, hade ont, tog värktabletter, försökte sova. Gick och la mig ganska tidigt för jag va väldigt trött efter en hel dag med smärtor.
Runt två tiden (igen) på natten, så vaknade jag av att Jasko skulle gå o lägga sig, jag skulle vända mig om och hålla om honom och stelnar till och utbrister "ehm.. mitt vatten gick nog precis påriktigt!" Jasko sprang upp, och mycket riktigt var de en hyfsat stor pöl i sängen och mina shorts var helt blöta. Kände att jag inte ville stressa upp någon en natt till, så jag tog på mig en binda, sa till Jasko att vi kunde fortsätta sova eftersom värkarna inte börjat ordentligt. 
Vaknade på morgonen dagen efter och märkte att värkarna fortfarande inte satt igång som dom skulle men vattnet forsade på.. De är inte som på film att allt kommer samtidigt som ett vattenfall, men de känns definitivt som man kissar på sig, och det är inte bara en gång, utan flera!
Jag gick runt i lägenheten, fram och tillbaka i flera timmar, värkarna blev jobbigare, men försökte hålla ut så länge som möjligt. Hade läst att man kunde stanna hemma ett visst antal timmar efter vattnet gått innan de blev risk för att bebis tog skada eller man kunde få infektioner. Men än en gång så kände jag att jag ville ha koll, jag ville veta hur öppen jag var, jag ville vara på sjukhuset där dom hade koll på mig och kunde se så att bebis hade det bra. Så vi åkte in, dom ville undersöka mig för att se så de verkligen var vattnet som hade gått, men hann bara ligga där med benen upp i luften i 2 minuter innan dom konstaterade att Ja, de va vatten denna gången. Fast trots värkar i ett helt dygn och vattenavgång så var jag fortfarande öppen bara 1cm... Och jag var riktigt trött på det. Varför hade jag ont somfan när det inte hände ett skit?
Fick stanna över på sjukhuset, helt ensam i ett rum för två. Där låg jag och försökte sova, hade värkar, bad om värktabletter, sov lite, vaknade runt tre på natten och sa att jag hade ont och ville bli undersökt. Öppen 3 cm, äntligen hände det något! 
Blev inflyttad till förlossningen, ringde Jasko, fick min första smärtlindring, morfin. Blev go och sömnig och den, sov kanske två timmar från o till. Sen när jag väl var tillbaka till verkligheten så var det upp och stå, gå fram och tillbaka, hålla kolla på värkarna och bebis hjärtljud, felsatta saker på magen, utbildning pågår så jag fick en tjej som inte riktigt visste vad hon höll på med, som frågade om jag hade värkar när jag uppenbarligen hade värkar, och som när jag sa "jag mår illa..." sa "usch då..." och inte förrens jag halvt börja dreggla frågade om jag behövde kräka och hann precis ge mig en spy påse. Tur jag hade Jasko där, han var verkligen min räddare i nöden, en riktigt kämpe och någon som kunde vara stark och stötta mig när allt detta hände.
Fick lustgas sen, de var trevligt när det funkade, annars tyckte jag inte det hjälpte så himla mycket de heller.
Timmarna gick, fick epidural, säkert mer än 7 stickförsök innan han fick in nålen som han skulle för bedövningen han satte först hjälpte inte som den skulle. Den gjorde ialf så jag fick sova en-två timmar. 
Sen blev jag igångsatt, eller så var de precis innan epiduralen som dom gav mig dropp för att bli igångsatt, det hände ganska mycket vid några tillfällen så allt är ihopablandat, kan vara lustgasen också. De droppet var inte alls trevligt, hade värkar så jag trodde jag skulle dö, men var bara öppen 6cm. Så där fick jag ligga med värkar, halvstå med värkar, sitta med värkar, tills jag hittade en halvbra ställning över sängen på knä och armarna över huvuddelen. Stod där och vaggade fram och tillbaka och ville avlida. Nu var klockan nästan 18.00, jag hade haft värkar i mer än två dygn, jag var trött och hade skit ont. Blev undersökt, 8cm..... Stod kvar och vaggade, skrek när jag hade värkar, fick strikta order att inte krysta för de va för tidigt. Men de sköterskorna inte vet om skadar inte dom, för när de bara var jag och Jasko i rummet så var de enda jag kunde göra när jag fick en värk var att krysta, ville inte andas igenom någon värk, de hade jag gjort tillräckligt. 18.28 kom dom in för att ta blodprov på bebis genom ett rör som skulle upp i mig, jag kom knappt runt ur min position och ner på rygg för jag hade värkar hela tiden. Hon skulle bara undersöka lite snabbt innan och bara "ehm ja du håller på att föda!" Då hade jag krystat ner bebis en bra bit med mina 8cm öppna, envis är jag. Så stress blev de från ingenstans. Ont gjorde det, det var inte fantastiskt. Krysta, andas, krysta, du får inte krysta bara andas, andas, KRYSTA, en sista gång nu Rosanna du klarar detta "jag vill inte mer..." Jasko skriker "KRYSTA!!" och jag fick verkligen ta all sista kraft jag hade, och visst var det en lättnadskänsla när allt bara flöt på och jag helt plötsligt hade en bebis på magen, men det var också då jag stängde av, kände ingenting, ville hem, ville vara ensam. Fick 3 stygn för en bristning, de var allt, moderkakan såg fin ut, allt var jätte bra, förutom jag psykiskt.
Alla i rummet var överlyckliga, berättade hur fin hon var och hur duktig jag hade varit, och jag låg där som en zombie. Jag kände ingenting. De tog ca 4-5 timmar innan jag var mig själv igen, kunde uppskatta allt de som hade hänt, men de tog några dagar innan jag bara "shit, vi har skapat ett mirakel!" 
18.38 är min Prinsessa född, 47cm lång och 3180g liten.
De gjorde ont, jag ville ge upp, jag tänkte aldrig igen det kommer ta flera år innan jag ens tänker tanken på fler barn. Men ja, de var värt det, det är alltid värt det när man väl inser att man har gjort dehär tillsammans, man är en förälder, oavsett hur lång tid det tar innan man inser detta så älskar man alltid sitt barn sen dag ett. Ända sen jag såg två streck på graviditetstestet så har jag älskat min prinsessa.
 
 
Nu har det gått två veckor sen födseln, vi har sömnbrist båda två (jag o jasko), jag har äntligen fått den hjälpen jag behövde med amningen så det går hur bra som helst, Naomi går upp i vikt som hon ska, sover som en ängel under dagen men är vaken om nätterna, vi älskar henne och höjer henne till skyarna varje dag.
Vårt lilla mirakel, vår älskade prinsessa, vi älskar dig
♥ mina dagar | | Kommentera |
Upp