Vad har hänt på senast?

Hej, god eftermiddag!
Här sitter jag och tänker "varför öppnade jag datorn och gick in på bloggen som varit stendöd nästan hela året förutom småinlägg lite här och var?"- Jag har absolut ingen aning, men det känns ändå rätt.
 
Hela detta året änsålänge har varit fartfyllt med massor av förändring och spännande upplevelser.
Jag är nu bosatt i Malmö hos min pojkväns familj, trivs som fisken i vattnet trots kulturchock till en början, och att komma in i hur andras vardag ser ut är också en utmaning men inget som är omöjligt alls vill jag bara tillägga. Men det går absolut skit bra verkligen, detta är bra och funkar tills vi hittar eget någon gång.
Jag flyttade hit väl för ca 2-3 månader sen. Och anledningen var väldigt självklar.
Jag är gravid.
Den 10/5 så var mensen försenad ca sex veckor, jag hade då kissat på en sticka tre veckor tidigare men det visade negativt. Och min mens har en tendens att leva sitt egna liv så jag tänkte inte mycket mer på det i två veckor tills jag började må illa konstant och mina bröst ömmade något hemsk! Ringde och bokade en tid hos en barnmorska, för något var ju helt klart fel, för jag hade ju fått mina minus på stickan så i huvudet var jag inte gravid, utan kanske var det något annat fel. Tankarna har ju gått till och från i flera år att jag inte kanske kunnat bli gravid, så jag hade gett upp där lite, kanske dumt av mig att inte skydda mig alls, men jag och Jasko hade pratat och vi båda ville få barn någongång, men vi båda var också väldigt osäkra på om vi ens kunde.
Fick en tid hos Barnmorskan den 10/5 ialf, gick dit med lite skam i kroppen, oron och tankarna flög runt i huvudet och jag kände ångesten komma smygandes. Ingen rädsla för att jag skulle plussa, utan för att något annat skulle vara fel. Kommer in till underbara Petra, vi pratar en stund, jag berättar om mina minus, men även om illamåendet och ömmande bröst. Hon säger till mig att det är ofta så att när man väl varit hos en BM (barnmorska) och fått ett minus, ett säker minus, så kommer mensen dagen efter. Men jag såg även på henne att de kanske fanns hopp om annat.
Jag gick in och kissade i en kopp, lämnade till henne, sen tillbaka till rummet och satt där själv i 5 minuter, det kändes ju dock som 5 timmar, nervositeten hade satt igång igen.
Hon kommer in till mig, lägger ner ett papper framför mig med en sticka på och jag blir helt stel och varm, får frågan "ser du vad det är?" två streck, ett plus, jag är gravid!! Tårarna börjar spruta, fick försäkra henne om att det var glädje, för det var det verkligen! Och vi satte igång och började prata om förväntningar, att jag var väldigt tidig, kanske vecka 6 ifall vi räknat rätt med min sista mens och hennes vetskap.
Jag fick stickan med mig, denna ska jag visa för Jasko, men först ska jag hem till mamma, puuuh att vara tyst om denna hemligheten! Men de gick! Jasko kom hem till mig på kvällen, frågade om min dag, jag sa att den varit bra och sånt, han kollar på mig "och hur gick de hos barnmorskan...?" jag bara svarar att han ska kolla på bordet där jag lagt stickan. Jag har nog aldrig sett sån sann lycka i en persons ögon som jag gjorde då, de va mer glädjetårar, men jag var väldigt snabb med att säga att det är tidigt fortfarande, allt kan hända. Det lyssna han halvt på, han skulle bli pappa.
 
Vi var tysta, berättade inte för någon, jag ville först att vi skulle vara 100 att det faktiskt var en bebis i magen, ingen skengraviditet, jag väntade på ultraljudet som var snart. Det hade gått två eller tre veckor tror jag, där satt jag och Pappa Jasko hos BM och väntade på att se vår lilla skapelse, se om bebis ens fanns. Går in i rummet, pratar lite, blir bedd om att ta av mig allt på underkroppen, vaginalt ultraljud, usch. Lägger mig tillrätta, kollar på Jasko, kollar på barnmorskan, hon kollar på skärmen, ler lite och vänder mot oss. Där är den, hon, han, räkan, ekorren, kärt barn har många namn, speciellt när man inte vet något om det lilla livet än. Hjärtat slog, bebis fanns där, jag var tydligen NU i vecka 6, ojdå, hur tidigt har jag märkt detta? Vi fick bilder på vårt lilla liv, var är bebis? Aha, där är den lilla räkan. Direkt hem till mamma efteråt, hon berättade om sin dag, jag la fram en bild från ultraljudet på bordet och sa "det här har vi gjort idag, du ska bli mormor". Tårarna kom än en gång, lycka var bara förnamnet, men mamma var tvungen att vara tyst med oss, de var mycket mer jag ville försäkra mig om och göra innan denna hemligheten kom ut. Jasko berättade för sina föräldrar ett tag efter det, jag var inte med, men det gick bra, och dom är idag världens förväntningsfulla och glada framtida farmor o farfar.
 
Vi berätta för nära familjmedlemmar, Jaskos bästa vän, min farmor o farfar, Min bästa vän Nina, min pappa, alla tog nyheten bättre än förväntat, inga sura miner eller frågor om vi var dumma i huvet. Fortfarande med strikta order till alla om att vara tysta. Jag tänkte första vänta tills vi var över vecka 12, för då försvinner lite risk för missfall. Men när väl vecka tolv hade kommit och gått så ville jag fortfarande vänta, jag kände mig helt plötsligt inte gravid, utan bara tjock. Jag ville se bebis igen, höra bebis igen, veta vad bebis hade för kön!
 
Den 18 augusti var det dags, ultraljud, få se bebis, se så allt var okej med utveckling och organ, få veta vad de var för liten räka som bodde i mig. Vi var på plats en stund innan, Jag, Jasko, Mamma och Jaskos mamma. Vi pratade lite, var väldigt spända allihop. Blev inkallade, fick kallt kladd på magen, sen sa hon "jag kommer behöva trycka lite grann för att vi ska se bebis". Upp på skärmen framför oss kom inte en räka längre, de var faktiskt en bebis! Gud va mitt underverk hade växt! Vi fick veta att allt såg normalt ut, vi fick se hjärtat och lillhjärnan och hon sa hela tiden att allt såg bra ut. Hon sa att bebis låg väldigt långt ner, med fötterna vid min urinblåsa, så hon försäkra mig om att det är inte ovanligt om jag kommer vara mer kissnödig än vanligt, jag skratta och sa att jag redan märkt av det väldigt mycket! Speciellt under natten. Några minuter till gick, sen var hon nöjd, frågade om vi hade några fler frågor, jag fick fram ett litet "kan man se vad de är för kön?" Nervös och spänd inför svaret så tog jag Jaskos hand. Hon letade, klickade på datorn lite, zoomade in, jamen här har vi en snippa, ni ska få en flicka! 
Där började mina första tårar rinna, Mamma hade gråtit sen hon kom upp på skärmen, men jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag fick reda på att vi skulle få en prinsessa! Mamma sa YES, Jasko sa ungefär Åh herre gud... Han var fullt inställd på att det var en kille, han ville inte riktigt tänka tanken att han skulle få en prinsessa. "jag kommer inte kunna gå till jobb... Tänk om någon är elak mot henne... Tänk när hon blir 18 och vill ut på krogen!!!" Ja lugna dig hjärtat, hon ska vara kvar i magen, hur länge till? Nytt datum för födsel, 20 januari!
Mysigt, en liten januari prinsessa, en vinter diamant, vår lilla älskling.
 
Så här sitter jag idag, i veckan 20(19+3), kissar stup i kvarten, däckar tidigt på kvällarna när hon börjar bli aktiv i magen, kollar bebiskläder, planerar nästa steg i livet, försöker få vardagen att gå ihop. Är väldigt snart halvvägs, och jag bara längtar! Även fast jag vet att det är mycket kvar att göra, inskaffa, planera, så vet jag också att jag inte kunde fått bättre svärföräldrar, hade aldrig önskat mig en bättre pappa till vårt barn, vet att alla fastrar, mostrar, tanter, morbröder, farbröder, morföräldrar, farföräldrar, osv kommer alltid att finnas där när vi behöver dom. Och de bästa av allt är att allt vår fina prinsessa någonsin kommer känna från alla dom, är bara ren kärlek.
 
 
 
♥ mina dagar | |
Upp